Trondheim Trondheim är idag en stad med symbolisk laddning för den norska vänstern. Det var här som en röd-grön allians av partier lyckades bryta 14 års högerstyre i det förra kommunalvalet 2003.
Många av de förslag som blev de röd-grönas program dömdes ut som helt orealistiska: att nå full förskoletäckning ansågs helt omöjligt. Men det var det inte. Bara under 2006 byggde kommunen 33 nya förskolor och snart var kravet uppfyllt. Budgeten för kollektivtrafiken fyrdubblades – antalet resor ökade snabbt. Också återkommunaliseringen tog fart. Kommunen förnyade inte kontrakten på två privata ålderdomshem, utan övertog dem i egen regi. Reparations- och renoveringsbolaget Byggservice gjordes om från bolag till kommunal verksamhet. De snabba förändringarna samlades snart till en ”skrytlista”. Överst på listan stod den stora satsningen på upprustning av skolorna. Trondheim är en kommun där vänstermajoriteten skryter över att den lägger mer än en miljon kronor dagligen på skolan. Förutsättningen för de offensiva satsningarna var höjningen av en slags fastighetsskatt, ”eiendomsskatten”. Tack vare den har kommunen både kunnat betala av ett underskott och satsat kraftfullt på den offentliga sektorn. Efter två års styre började både Arbeiderpartiet och Sosialistisk venstre se Trondheim som ett ”skyltfönster” för den röd-gröna politiken. Alla partier som ingick i majoriteten hoppades förstås också att de skulle vinna röster på politiken. I måndagens val blev resultatet mycket ojämnt fördelat.
Rödt/RV, gick till val på att försöka påvisa att de garanterade ett fortsatt radikalt Trondheim och äntligen kunna vinna en kommunalrådsplats för listettan Arne Byrkjeflot, tillika stridbar ordförande i LO Trondheim.
Sosialistisk venstre, med Knut Fagerbakke som översta namn, satsade nästan allt krut på klimatfrågan och föreslog en typ av trängselskatt – rushtidsavgift. Trots undersökningar som visade att 54 procent av innevånarna i Trondheim gillade förslaget avvisades det utan pardon av Arbeiderpartiet.
Arbeiderpartiet, med kommunstyrelsen ordförande Rita Ottervik i spetsen, satsade istället helt på välfärdsfrågor, speciellt på äldreomsorgen. Vi har ordnat full förskoletäckning – nu är det dags för äldrevården, var budskapet.
Det blev på många sätt en lamare valrörelse 2007 än 2003 – från början var det klart att den rödgröna majoriteten hade levererat vad den lovat. En lätt uppgiven samling högerpartier försökte skjuta sig in på den underbemannade äldrevården för att få en hävstång för krav på valfrihet och privatiseringar. På valnatten hade många ändå tippat vänsterseger.
Vid sjutiden på måndagskvällen i ett grådaskigt Trondheims centrum, samlas unga förväntansfulla SV:are och AP:are utanför den symboliskt valda lokalen: den återkommunaliserade biografen och konferenscentret Nova.
– Vi kan ju få majoritet i Bergen och Oslo också, föreslår en AP:are.
– Det kan gå åt helvete också, säger nästa.
Det mediala fokuset har legat på Oslo, där det väger jämnt mellan höger och vänster. Tidningen Klassekampen har i veckan publicerat en överraskande undersökning som visar att Osloborna egentligen räknar sig som vänster i högre grad än resten av landet, till och med mer än Trondheims fylke, Sör-Tröndelag. Ändå vill det sig inte för partierna till vänster. Bergen, traditionellt högerfäste, det blir svårt. Stavanger, centrum för oljemiljonärerna, räknas bort. Norges politiska geografi är inte svår att uppfatta. Högern vinner i det rika Västlandet och en del i söder. Men från mitten och uppåt är Norge rött. Rödast av allt är nu Trondheim. Frågan här är hur långt SV går ner och hur bra det går för AP. Redan har SV gått på pumpen i skolvalet, medan AP för första gången på årtionden återtagit platsen som landets största parti hos eleverna.
När de första mätningarna kommer runt klockan 20, visar det sig att SV också blir den stora förloraren. SV och AP har valvakan i två ändar av en slingrande korridor. Om de låg närmare skulle man kunna höra resultatet i stereo: jublet från Arbeiderpartiet och suckarna från SV. Redan när femtiotalet mycket unga SV:are har samlats i tillräckligt stor mängd breder en dyster stämning ut sig. SV hamnar på under tio procent – bättre än snittet i landet för partiet men nästan en halvering från rekordvalet 2003.
Klimatpolitiken slog inte igenom – kanske för att AP hade tänkt sätta stopp för Fremskrittspartiet och inte alls ville diskutera miljö.
SV:s kommunalråd Knut Fagerbakke kan inte dölja besvikelsen.
– AP tar ut hela vinsten för det samarbete vi haft. Också i förhållande till LO:s starka ställning har AP tjänat. De flesta LO-medlemmar är socialdemokrater, det vet vi från förr.
Fagerbakke säger att SV i Trondheim blöder på grund av SV:s ställning nationellt.
– Många väljare känner inte igen SV som det radikala alternativet för att vi sitter i regeringen. Vi måste blir väldigt mycket tydligare – vara mycket tuffare i miljöpolitiken och barnomsorg.
På Arbeiderpartiets valvaka avlöser jublen och applåderna varandra. Arbeiderpartiets tal slutar under kvällen på 43,9 procent – det bästa valet sedan 1971. Och även om SV nästan halveras går den röd-gröna koalitionen starkt framåt. AP:s Rita Ottervik åker skytteltrafik mellan tv-studiorna. Medierna har hela tiden frågat: varför går det så bra för AP i Trondheim när AP nationellt hankar sig fram runt 30 procent. Och Ottervik svarar: för att vi levererar. Och så är vi nog lite rödare här.
Ja, det är ett budskap ingen nu kunnat missa. Det rödare Arbeiderpartiet går bättre. Av de större städerna är det bara i Trondheim och Tromsö, de ställen där det finns politiskt krävande LO och där AP-politikerna kört en tuff vänsterlinje, som det gått bra.
Det är just striden om privatiseringarna som vann valet 2003.
Från ett svenskt perspektiv är det svårt att föreställa sig en så tydlig vänsterprägel på ett socialdemokratiskt parti. Men det radikaliserade Trondheims-AP, dominerat av EU-motståndare och fiender till privatiseringar, har sedan Trond Giskes tid som ordförande i ungdomsförbundet blivit en röd bastion. *Giske-flygeln* inom AP är ett begrepp i norsk politik. Och Giske själv, som nu är kulturminister i den norska regeringen, är på plats.
– Vi har ju haft en situation där Höyre försökt använda Trondheim som skräckexempel. Det har ju tydligen inte väljarna känt igen sig i, säger han till Flamman. Och så har de ju gett Höyre sitt sämsta val på många, många år…
– Det här valet har varit oerhört lokalt – resultatet varierar väldigt mycket i olika landsdelar. Men många gamla majoriteter sitter kvar. När kommunerna har fått mer pengar av regeringen kanske det har stärkt de sittande partierna.
Men ett arbeiderparti med tydlig vänsterlinje gör det svårt för SV. När Knut Fagerbakke äntligen går över till segrarnas valvaka och kramar om Rita Ottervik, stiger jublet och applåderna. Men det är plågsamt att svara på frågorna om varför partierna gjort så olika val. Vi gjorde en fantastisk valkampanj, säger Ottervik. Vi har träffat så många människor på stan, delat ut rosor.
– Vi har knackat på 22 000 dörrar!
– Har ni också gjort det? frågar tidningen Adressaavisen Fagerbakke.
– Nej, det har vi inte… men jag har pratat med min granne! säger en galghumoristisk Fagerbakke.
Och det är så nära sanningen man kan komma.
– Vi klarar inte att matcha den organisation AP har, säger Knut Fagerbakke till Flamman. AP har tippar jag tio gånger så många medlemmar som vi har, om vi har 300 medlemmar har de kanske 3000. Vi har ingen möjlighet med vår medlemsmassa att nå så många som de gör. Och så har vi kanske inte det modet som de har att gå ut och besöka på de sätt som de gör.
Oavsett SV:s katastrofval innebär Trondheimsresultatet fyra år till av radikal välfärdspolitik, en ännu starkare vänsterflank i AP. Skandinaviens rödaste stad växer i betydelse.
Hallå där…
…Rita Ottervik.
Varför har det gått så mycket bättre för AP i Trondheim än i resten av landet?
– Det finns flera skäl. Vi har valt att vara lite mer rött i kanten än partiet centralt. Vi har vågat argumentera för eiendomskatt för att vi behöver pengarna till den gemensamma kassan och vi har avvisat privatiseringar väldigt tydligt.
– Så har vi knackat dörrar. Det är inspirerat från Sverige, faktiskt, från Sundsvall och Östersund.
Hur stor betydelse har facket och LO Trondheim haft för er framgång?
– De är med och tydliggör för LO-medlemarna vad de olika partierna tycker, där har de en stor roll. De sätter fokus på vissa frågor. Fackföreningarna har varit viktiga för att det fått folk att gå och rösta. Och nu ser vi att valdeltagandet går upp.
Många av de saker ni gjort är väldigt radikala.
– Det finns ingen lag som säger att verksamhet som lagts ut på anbud inte kan tas tillbaka. Vi vann valet för fyra år sedan och beslöt oss för att inte förnya det som var utlagt på anbud. Och det finns det ju många andra kommuner som också börjar sätta stopp för privatiseringar. Jag tror att privatiseringsvågen i Norge är över.
Ändå är det knappt tänkbart att återkommunalisera verksamhet i Sverige. Har du funderat något på skillnaden mellan Sverige och Norge?
– Vi har ju haft en process i Norge sedan valet 2001 då AP fick sitt katastrofresultat. Det vi lärde oss då var att inte ta väljarna för givet, att lyssna på vad folk tycker är viktigt. Lyssna på vad de ser för utmaningar i samhället och försök ge svar på de utmaningarna.
