Tyskland bryter historisk mark i och med resultatet av regeringsförhandlingarna i början av veckan: att kärnkraften ska vara avvecklad till 2022. Det är oerhört symboliskt tungt att en konservativ kristdemokratisk regering i en av världens ekonomiskt mäktigaste industrinationer beslutar att avveckla kärnkraften helt. Dessutom ska det ske på bara elva år. Det är naturligtvis olyckan i Japan som slutligen avgjort frågan i landet. Beslutet kommer också i ett skede när nästan samtliga tyska verk står under driftstopp på grund av olika säkerhetsåtgärder.
I Sverige kommenterade miljöminister Andreas Carlgren det som ett olyckligt beslut och varnade för stigande elpriser och ökade koldioxidutsläpp. Och visst, risken är stor att en del av kärnkraften kommer att ersättas med den ökända brunkolen, men någon gång måste omställningen till förnyelsebara energikällor komma igång på allvar. Även om kärnkraften inte kan utgöra mer än en kort förlängning av den billiga fossilenergins tidsålder framställs den ofta som en välkommen teknisk lösning på klimatproblemen. Så länge kärnkraften diskuteras i de termerna fungerar den som en bromskloss för satsningar på renare energikällor.
Nu när atomklossen undanröjs i Tyskland innebär det också ett test för teorierna om kärnkraftens roll i energiproduktionen. Antingen får Carlgren rätt och klimatutsläppen stiger kraftigt, eller så lyckas Tyskland hitta ett sätt att energieffektivisera, och ställa om energiproduktionen. Det kommande decenniets tyska energipolitik blir därför oerhört viktig för hela planeten.
Det är hoppfullt med ett enskilt land som vågar gå före och fatta självständiga beslut. Men man ska komma ihåg att det är den tyska opinionen som beslutat att gå före. Beslutsfattarna har de fått släpa efter sig på vägen, mer eller mindre motvilliga. Nu gäller det att fortsätta framåt.
