Äntligen rör det på sig bland ekonomer och politiker. Ett finanspolitiskt skifte är i sikte. Som så ofta här i Sverige kommer det att svänga snabbt, när det väl svänger. De ekonomiska och politiska eliterna rör sig som en hord mot en ny konsensus.
Efter 25 år ska tvångströjan som strypt alla investeringar och all utveckling i Sverige äntligen knäppas upp. Jag pratar såklart om den förestående reformeringen av det finanspolitiska ramverket.
Finanspolitiska rådet har svängt i sin syn på samhällsviktiga investeringar. Den statliga långtidsutredningen argumenterar för en mer aktiv finanspolitik och i en bilaga föreslår ekonomen Lars Calmfors att ett underskottsmål ska ersätta dagens överskottsmål. Finansminister Svantesson (M) vill nu tidigarelägga den planerade översynen av ramverket.
Det låter torrt, jag vet. Johan Croneman skriver rentav i Dagens Nyheter, apropå ekonomidebatten mellan min Katalyskollega Daniel Suhonen och Alice Teodorescu Måwe, att ramverket är en otydlig fråga utan ideologisk betydelse (19/12). Du kanske tänker samma sak – vad har det med mitt liv att göra?
Allt, skulle jag säga. Det finanspolitiska ramverket anger hur stor statsbudgeten får vara, vilket sätter ramarna för all annan politik i det här landet.
Den konsensus som rått kring ramverket är en stor anledning till att det knappt funnits några skillnader mellan vänster- och högerpolitik sedan 1990-talet.
När mjölken dras in på dina barns förskola eller skola, när det saknas personal på dina föräldrars vårdboende och när din bästa vän sitter fast i en evighetslång operationskö – ja, då beror det på att ramverket tvingat vår offentliga sektor till automatiska nedskärningar i flera decennier.
När din tonåring inte hittar en bostad, när tågen står stilla i jultrafiken, när elräkningen skenar och vatten- och avloppsledningarna rostar sönder – så beror det på att ramverket inte låtit staten lånefinansiera investeringar i den svenska infrastrukturen.
Det märkligaste av allt är att våra politiker helt själva valt att sätta på sig tvångströjan och skapa det här stryparsamhället som får oss alla att kippa efter luft.
Den konsensus som rått kring ramverket är en stor anledning till att det knappt funnits några skillnader mellan vänster- och högerpolitik sedan 1990-talet. I stället har nyssnazisterna fått fritt utrymme att mobilisera sitt kulturkrig mot ständiga försämringar och en fastlåst politik.
När nu alla försvarare av den strama svenska finanspolitiken börjar ordinera en mer expansiv politik så kommer det bli strid om historieskrivningen. Ramverket har tjänat oss väl, kommer du få höra. Det är skitsnack.
Ramverkets kronjuvel, överskottsmålet, som tvingat staten att gå med ekonomisk vinst över en konjunkturcykel, har visserligen tryckt ned statsskulden till extremt låga nivåer. Men samtidigt har det försatt samhället i ett permanent svältande kristillstånd.
Den svenska snålheten har dessutom varit exceptionell. Argumentet för att nitiskt spara i ladorna medan ladan förfaller har varit att ladda upp inför en framtida kris. Men när kriserna har avlöst varandra har vi fortsatt att snåla.
När pandemin slog till blottades vårdens sårbarheter på ett brutalt vis. Trots vår rekordlåga statsskuld var Sverige ett av de länder som satsade minst andel av BNP för att möta coronakrisen.
Inte ens den akuta säkerhetskris som Rysslands vidriga krig mot Ukraina har skapat, för både Sverige och Europa, har förmått oss att glänta på ladugårdsdörren. För att inte tala om Sveriges behov att på kort tid ställa om industrin, transporterna och jordbruket för att möta klimatkrisen.
Ramverkets reformering är oundviklig. Nästa strid handlar om hur många knappar på tvångströjan som ska knäppas upp. Det är dags att plocka fram saxen.
