Okategoriserade 06 juli, 2005

”Det är bara Syd som kan lösa problemen”

Jens Ergon har träffat tre av de representanter för rörelserna i Syd som deltog i mobiliseringen kring G8-mötet. De är trötta på att befinna sig i ett tacka och ta emot-läge och<br /> efterlyser en grundlig ommöblering i makthierarkierna.

”G8-ledarnas förslag inte historiskt”

Lidy Nacpil, från Jubilee South, Filippinerna, menar att man gör Syd en otjänst om man hyllar G8-ledarnas förslag som ”historiskt”.

Vad tycker du om det förslag som G8-ledarna erbjudit?
– Förslaget innebär vissa steg framåt från tidigare initiativ till skuldsanering. Inte minst innebär det ett erkännande av att de tidigare initiativen misslyckats och att IMF faktiskt kan skriva av sina skulder. Att hela frågan på nytt tvingats upp på G8-ländernas agenda innebär i sig också en framgång för sociala rörelser och skuldaktivister världen över.
– Men det här får inte grumla bilden av vad förslaget i sin helhet egentligen innebär. De länder som erbjudits skuldavskrivning är mycket få. Det handlar som bäst om 38 av 160 skuldsatta länder i Syd och berör mindre än 10 procent av den fattiga världens befolkning.
– Men framför allt så är skuldavskrivningarna alltjämt i praktiken knutna till IMF:s och Världsbankens krav på privatiseringar och handelsliberaliseringar. Det är bara de länder som uppnått de krav som ställs inom ramen för HIPC-initiativet som erhåller skuldavskrivning från IMF och Världsbanken.
– Det vi kräver är villkorslös avskrivning för alla skuldsatta sydländer och ett slut på att bistånd och skuldavskrivningar används för att pådriva liberaliseringar, privatiseringar och avregleringar. Ur vårt perspektiv är en stor del av skulderna illegitima, de har medvetet lånats ut till diktaturregimer och används i praktiken nu för att kontrollera länder i Syd ekonomiskt. För att tala klarspråk: Det är inte Syds befolkningar som står i skuld till institutioner, regeringar och banker i Nord, det är tvärtom de senare som står i skuld till Syds befolkningar för åratal av kolonialisering, slaveri, ekonomisk plundring och ekologisk utarmning.

Vad tycker du om Make Poverty History, Live 8 och mobiliseringarna inför G8-mötet?
– Jubilee South har inte ställt sig bakom Global Call for Action against Poverty. En avgörande orsak till detta är bristen på konsultation med gräsrotsrörelser i Syd. Men vi har ingenting emot de ursprungliga kraven i uppropet. De är bra, även om de är otillräckliga. Flera av våra delorganisationer deltar också i nationella kampanjer. Problemet är hur kampanjen drivits internationellt och inte minst i Storbritannien. Ledande företrädare för Make Poverty History och inte minst Bono, Geldof och Live 8 har suddat ut det politiska innehållet och i praktiken förvandlats till Gordon Browns och Tony Blairs supportrar. När man stämt in i kören som hyllat G8-ledarnas förslag som ”historiskt” så gör man oss i Syd en stor otjänst.
– Samtidigt rymmer kampanjen möjligheter och jag vill inte döma ut den. Huruvida Make Poverty History inneburit framsteg i form av ökad medvetenhet i era länder är upp till rörelserna i Nord att avgöra.

Vilka vägar ser du för att åstadkomma förändring?
– Just nu är det avgörande för oss att nå ut med budskapet att G8-ledarnas erbjudande är långtifrån ”historiskt”, utan snarare en fortsättning på den politik som redan förts. Våra krav är total skuldavskrivning för samtliga skuldsatta länder i Syd, och det utan påtryckningar från IMF, Världsbanken och länder i Nord att privatisera och öppna våra ekonomier för den rika världens dumpning och transnationella företag.
– Men på sikt finns bara ett sätt: att målmedvetet fortsätta kampen. Vi tror inte på någon saliggörande skänk från ovan, speciellt inte från G8. Det är i slutänden vi som måste förändra G8 och det system G8 står för. Och själv är jag optimist. Det finns nu stora möjligheter att vi kommer att få se ett förnyat globalt initiativ när det gäller skuldavskrivning, ett slags nytt Jubel-initiativ, med förnyade krav.

”Lyssna till rörelsen i Syd”

Dennis Brutus från Jubilee South Africa tycker det är mycket problematiskt att världen går till G8 och ber om hjälp om de problem som de senare är orsaken till.

Vad tycker du om det förslag som G8-ledarna erbjudit?
– Jag tycker att det är ett mycket dåligt förslag. Men samtidigt är jag osäker på hur lönt det är att diskutera förslaget i detalj. För mig är det mycket problematiskt att vi hamnat i en situation där vi går till G8-ledarna och ber dem – det vill säga de som ligger bakom problemen, de som fört den politik som drivit fram skuldsituationen – att lägga fram förslagen till lösningar. Jag tror att det är mycket viktigt att vi inte tappar bort våra grundvisioner om en annan värld. Vi måste kunna säga nej till G8, IMF och Världsbanken som legitima institutioner och sätta fokus på arbetet att skapa ett nytt globalt system.

Vad tycker du om Make Poverty History, Live 8 och mobiliseringarna inför G8-mötet?
– Jag ser det hela som en läroprocess. Det här har varit en kampanj som potentiellt skulle ha kunnat bli radikal – men så blev det inte. Bono och andra ville istället att det hela skulle bli en skojig välgörenhetsgala. Det är inget fel med att ha skoj, men det behövs betydligt mer. Kort sagt: Det är inte välgörenhet vi vill ha, det är rättvisa.

Vilka vägar ser du för att åstadkomma förändring?
– Mitt intryck som representant från Syds rörelser är att vi behöver betydligt mer från er i Nord. Men med det menar jag inte att rörelser i Nord ska ta ledningen utan att det behövs en större lyhördhet. Man måste helt enkelt börja lyssna till vad rörelser i Syd säger – vilka frågor, problem och krav som är angelägna – och handla därefter.

”G8 är problemet”

Walden Bello, från Focus on the Global South, Thailand, vaknade upp dagen efter Make Poverty History-marchen och Live 8 och kände att ”vi missade chansen”.

Vad tycker du om det förslag som G8-ledarna erbjudit?
– Det är naturligtvis trevligt att G8-ledarna erkänner att deras förda politik har misslyckats. Men förslaget är helt otillräckligt, det omfattar bara en liten del av alla skuldsatta länder, och dessutom långtifrån alla skulder för dessa länder. Det handlar alltså inte om någon ”hundraprocentig” skuldavskrivning ens för dessa länder. Dessutom är skuldavskrivningarna bundna till de sedvanliga ekonomiska kraven på liberaliseringar och privatiseringar.
– Men framför allt tror jag att vi måste föra fokus från att G8-ledarna, IMF och Världsbanken skall erbjuda världen en lösning till att kritisera institutionerna som sådana. Det är de här institutionerna, det system de står för och den makt och legitimitet de har som bär en stor del av skulden till de problem vi tampas med idag.

Vad tycker du om Make Poverty History, Live 8 och mobiliseringarna inför G8-mötet?
– Focus on the Global South har inte varit en del av Global Call for Action against Poverty. Kraven i sig är det inget större fel på, även om de knappast kan utrota fattigdomen. Problemet för oss har varit att det inte är ett initiativ som utgått från de breda massrörelser som finns i Syd. Och hur hela kampanjen tagit sig uttryck.
– Men jag har ändå velat se kampanjen som en stor möjlighet att nå ut. Det var också min förhoppning i lördags när jag kom hit till Edinburgh tillsammans med hundratusentals andra. Men när jag vaknade upp dagen efter Make Poverty History-marchen och Live 8 så var det med en tydlig känsla: ”Herregud, vi missade chansen”. Jag vet inte om arrangörerna medvetet satsade på att det hela skulle bli urvattnat – men så blev det i varje fall.

Vilka vägar ser du för att åstadkomma förändring?
– Till att börja med hoppas jag att vi kan använda de dagar som återstår här för att nå ut med ett tydligare budskap.
– Men den här typen av bakslag är inget unikt. Samma sak hände i Doha för fyra år sen, när USA och EU pressade igenom den nya förhandlingsrundan i Världshandelsorganisationen WTO, under förevändning att utvecklingsländernas intressen skulle sättas i fokus. Då som nu beskrevs det hela som ett genombrott för världens fattiga.
– Nästa stora fokus för oss blir WTO:s toppmöte i Hong Kong i december. Där har jag betydligt större förhoppningar. Jag tror att mobiliseringarna i Hong Kong kommer att bli mycket stora. Och där är det helt andra sorters organisationer som dominerar. Det kommer att bli helt annorlunda. Och en sak är säker: Det blir inga fler rockstjärnor.

Kommentar 02 augusti, 2025

Jonas Elvander: Vad har vi ens EU till nu?

Ursula von der Leyen och Donald Trump möttes i Skottland förra helgen. Foto: Jacquelyn Martin/AP.

Under mötet med Trump sålde Kommissionen ut hela Europa, från fattiglapp till rikeman. Varför ha en union som inte ens kan försvara de egna kapitalisterna?

Förra söndagen landade Donald Trump i Skottland för ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I vanlig ordning inleddes besöket med en golfrunda, under vilken presidenten överröstade pressens frågor om hans kopplingar till den avlidne pedofilen Jeffrey Epstein med hög operamusik från golfbilarna.

För en gångs skull var det dock inte de absurda scenerna som fick störst uppmärksamhet. I stället var det handelsöverenskommelsen mellan Trump och von der Leyen som togs emot med svarta rubriker. Det var en ”mörk dag för Europa” sade Frankrikes premiärminister François Bayrou. ”Europas förödmjukande sommar” löd en rubrik i Financial Times. Vad hade hänt?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 01 augusti, 2025

Cronqvists psykologiska käftsmällar var unika

Lena Cronqvist (1938–2025) framställde barnet som fullt av agens och sårbart mörker. Foto:

Depression, barns utsatthet och parrelationens alla faser – inga svåra ämnen var omöjliga för henne. Med Lena Cronqvists bortgång avslutas ett helt universum av svensk konsthistoria.

Det finns konstnärer vars konst fungerar som måttenheter av tid. Så länge de finns, existerar en speciell version av min värld. När de en dag stilla kliver ut, inleds en ny tid och man snubblar till lite. En ny balans måste återupprättas. En sådan konstnär var Lena Cronqvist. 

Mitt första möte med hennes konst var Madonnan från 1969. En ung kvinna sitter vid ett fönster och håller en bebis i famnen. Den putande magen avslöjar att förlossningen skett nyligen och ansiktet uttrycker en äcklad frånvaro. En stillsam kritik av kvinnors ännu kringskurna villkor under den progressiva guldåldern. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 01 augusti, 2025

Shahram Khosravi: Tvingad på knä

En demonstration framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran, den 4 november 2019. På plakaten står: ”Vi ska aldrig acceptera förnedring.” Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

USA:s attack mot iranska kärnkraftsan­läggningar den 21 juni var knappast ovän­tad. Den nästan fem decennier långa konflikten mellan länderna, som började med revolutio­nen 1979, har präglats av en politik byggd på för­nedring. I den islamiska republikens retorik var revolutionen ett uppror mot västlig arrogans. Ledarna talade om estekbar, som betyder arro­gans, och fångar iraniernas känsla av förnedring inför USA:s nedlåtande hållning.

Förödmjukelse verkar kollektivt men känns personligt. Som iranier i diasporan har jag all­tid tvingats förhålla mig till den: att skämmas över regimens handlingar, känna att mitt hemland isoleras, att mitt pass förlorar sitt värde vid grän­sen till det globala nord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

När vården går på knäna hålls utbildningar som ingen hinner gå på. Mittokraterna kallar det inkludering, men för oss vid sängkanten känns det som ett hån.

Jag försöker hålla koll på nyheterna på in­tranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.

Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millen­niumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.

Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar in­tranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halv­fart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruk­tion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.

Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Ak­tivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyss­na. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på före­läsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordina­tioner, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.

Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? För­modligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrate­ger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Fors­karna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administra­törer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermor­gon 10-12. Och de som har patienter då.”

Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrun­den och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjukskö­terska eller läkare kunde gå. Kompetens­utveckling som sker i en ekokammare räk­nas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.

Här om månaden rapporterade P4 Väs­terbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De che­ferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 juli, 2025

Universitetsupprop för Palestina sprider sig till Tyskland

Polisen bryter upp en propalestinsk samling på Bremens universitet i maj 2024. Foto: Lars Penning/dpa via AP.

I våras lanserades Uppsaladeklarationen, som krävde ett stopp på svenska samarbeten med israeliska universitet. Nu har initiativet inspirerat ett liknande upprop i Tyskland. ”Israeliska forskare säger att de behöver pressen utifrån”, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

– Jag har bett några personer att vänta med att skriva under uppropet, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

Ramis Örlü, professor i strömningsmekanik vid norska Oslomet, stämmer in.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 31 juli, 2025

Pride kan välta regeringar

Demonstranter protesterar utanför Ungerns ambassad i Stockholm den 28 juni, i samband med att Budapest Pride går av stapeln trots förbud. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Visst har Pride blivit ett företagsjippo – men som jättemarschen i Budapest visar kan den också bli en front för att besegra högern. Så låt oss stolt fira friheten att älska vem man vill.

När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade lång­finger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.

”I Ryssland drömmer vi om att försva­ret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”

Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner

Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett fö­retagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fo­kus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).

Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.

I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra pro­gressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hund­ratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsning­ar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försäm­rades.

Att Spotify eller Google hissar regn­bågsflaggan kostar ingenting, men ger in­trycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskri­ver detta som en förskjutning från univer­sella krav – som full sysselsättning, välfärd och jäm­likhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.

Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigen­känning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala popu­listhögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidra­git till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.

Läs mer

Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strate­giska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.

Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan mot­stycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir för­bannad så är det en extra bonus.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 31 juli, 2025

Serbiens unga är trötta på myglandet

Under ledning av landets unga har Serbien slungats in i enorma protester med hundratusentals deltagare. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Efter åtta månaders demonstrationer har den serbiska studentrörelsen fortfarande inte lyckats få regeringen att avgå. Men trots regeringens brutala svar fortsätter protesterna. Flamman besöker Belgrad.

Han bär mörkblå, civila kläder. Handen vilar tungt vid byxlinningen, pekfingret utsträckt. Blicken är illavarslande tom.

– Okej, Magnus. Hur stavas ”Sturm”?

Mannen är agent för Kobras, Serbiens militära elitstyrka för inre säkerhet. Deras främsta uppgift: att skydda politiska toppar.

Att han dyker upp här i Novi Sad, framför ett anonymt hyreshus, stärker aktivisternas teori: att före detta premiärminister Miloš Vučević bor i en nybyggd lyxvåning som består av hopslagna lägen­heter i fastigheten.

Hur hamnade jag här? Vi spolar tillbaka.

Protesterna i Serbien har rasat i snart åtta måna­der. Det utlösande var en tragedi: taket på tågstatio­nen i Novi Sad kollapsade och 16 personer dog. Fyra månader tidigare hade stationen återinvigts efter en dyr renovering.

Sedan dess har Serbien befunnit sig i politiskt kaos. Studenter och lärare har stängt universitet, gymnasier, grundskolor, ja till och med förskolor. Vägar blockeras dagligen och varje månad deltar hundratusentals i jätteprotester. Men vad handlar det egentligen om?

Jag hade kunnat börja vid Generalstab-bygg­nadens ruin i Belgrad, bombad av Nato 1999 och sedan dess bevarad som ett antiimperialistiskt minnesmonument. Nyligen arrenderad av staten till Donald Trumps svärson Jared Kushner för att förvandlas till ett av USA-presidentens hotell.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 30 juli, 2025

Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status

Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.

De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.

Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.

”Företaget har gått bra historiskt, och vi bru­kar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Me­talls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”

Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetar­klassen.

Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt poli­tiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)