Under julhelgen utbröt protester i den nordöstra staden Mashhad i Iran. Ett hundratal människor skanderade slagord mot Hassan Rouhanis regering och stack bilar i brand. Snart spred sig protesterna till andra städer och förra veckan besköt kravallpolis studenter vid Teherans universitet med tårgas. Hittills har minst 24 människor dödats, varav tre i fängelse, och över 1 000 har gripits.
Anledningen till att demonstrationerna började i Mashhad är att det är ett fäste för Rouhanis konservativa motståndare, de så kallade ”oussoulgarayan” (ungefär ”principtrogna” eller ”fundamentalister”). I staden som är Irans näst största finns imamen Rezas grav som är ett viktigt pilgrimsmål för shiamuslimer. Trots detta vann den moderate Rouhani stort i staden i presidentvalet i våras då han valdes om för en andra mandatperiod. Det var därför symboliskt viktigt för de konservativa hökarna att protesterna mot Rouhani började i en stad där han antogs vara populär.
Regeringskritik blev regimkritik
Men det som till en början såg ut att vara demonstrationer mot regeringen tog snabbt en ny riktning. Slagorden som började med ”Död åt Rouhani” blev ”Död åt diktaturen” och snart hördes ”Mullor, lämna Iran” och ”Frihet, självständighet och republik i Iran”. Förvånande nog åkallade flera demonstranter även den förre shahen Reza. Det rör sig dock inte om Mohammed-Reza Pahlavi som störtades i revolutionen 1979, utan hans far som var mycket hårdare mot de religiösa mullorna än sin son. Den här utveckligen var inte vad Rouhanis motståndare hade väntat sig och när polisstationer började vandaliseras och moskéer brännas ned var det uppenbart att det som hade börjat som politiskt uppmuntrade missnöjesyttringar hade glidit ur händerna på dess manipulatörer.
Men även om protesternas upprinnelse går att spåra till den konservativa oppositionen, som ville visa att Rouhanias projekt att återintegrera Iran i det internationella världssamfundet har misslyckats, betyder det inte att demonstranterna inte agerar självständigt. Som så ofta är de materiella förutsättningarna viktiga för att förstå vad en spontan social proteströrelse riktar sig mot. Och det räcker med en snabb blick på den ekonomiska situationen i Iran för att inse att det finns anledning till missnöje.
Arbetslöshet och ojämlikhet
Rouhani vann de två senaste valen på löften om att ekonomin skulle förbättras i och med hävandet av sanktionerna mot landet efter att avtalet med USA och EU skrevs under. Hittills har dock inga nämnvärda förbättringar märkts av i Iran. Rouhani har visserligen lyckats få inflationen att falla från skyhöga 40 procent men dagens nio procent äter fortfarande upp en stor del av folks lön. Inflationsbekämpningen har även skett till priset av skyhög arbetslöshet, speciellt bland unga där den ligger på 29 procent. Livsmedelspriserna har fortsatt att öka – nyligen höjdes bland annat priset på ägg med 40 procent. När regeringen 19 december presenterade den nya budgeten som ska träda i kraft efter det iranska nyåret i mars meddelades dessutom att energipriserna kommer att öka med 50 procent och att de ekonomiska statsbidrag som 34 miljoner iranier är beroende av kommer att upphöra. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Möjligen håller Iran på att få sin egen Indignados-rörelse. Det vore i så fall inte en dag för sent
Men det är inte alla iranier som lider av den ekonomiska situationen. I delar av Teheran skyltar överklassen med sin lyx alltmer skamlöst, inte minst tjänstemän och andra med kopplingar till regeringen. Lyxaffärer och juvelbutiker präglar de norra delarna av huvudstaden där bilmärken som Porsche gör några av sina största vinster. Den ökande ojämlikheten och galopperande korruptionen har fått missnöjet att koka över i de fattigare delarna av landet. Det är symptomatiskt att protesterna framförallt har ägt rum i mindre och mellanstora städer och byar. Till skillnad från demonstrationerna 2009, då studenter och medelklass protesterade mot dåvarande president Mahmoud Ahmadinejads återval, är det i dag arbetare, fattigpensionärer, arbetslösa och delar av den undre medelklassen som uttrycker sitt missnöje. Denna del av befolkningen är densamma som utgjorde den sociala basen för Ayatollah Khomeinis revolution, de så kallade ”mostazafin” (ungefär ”de förtryckta”). Därav förvåningen över de sönderrivna porträtten på den högste ledaren Ayatollah Khamenei och de antireligiösa slagorden under demonstrationerna. Men med tanke på hur mycket pengar som årligen går till den religiösa eliten och underhåll av olika heliga platser och skrin borde förvåningen inte vara så stor.
Utländska konspiratörer
Khamenei har sin vana trogen anklagat Irans utländska fiender för att ligga bakom protesterna. Sådana teorier bör tas med en stor nypa salt. Dock är det uppenbart att såväl Saudiarabien som USA och Israel har intresse av att stödja alla former av motståndsrörelser mot den iranska regimen. Både Donald Trump och Benjamin Netanyahu har aktivt uppmuntrat demonstranterna, något som knappast är till hjälp för någon utom mullorna.
Men det är inte bara ayatollorna som gör kopplingar till utlandet. Bland slagorden under demonstrationerna har även hörts ”Lämna Syrien, tänk på oss” och ”Varken Gaza eller Libanon, jag ger bara mitt liv för Iran”. Det faktum att regeringen har spenderat enorma belopp på att stödja Bashar al-Assad i Syrien med pengar och vapenmakt, samt Hizbollah i Libanon och andra shiamuslimska grupper i regionen, i stället för att utveckla den inhemska ekonomin retar de fattiga minst lika mycket som elitens prålande.
Dynamiken i de pågående protesterna gör att man inte kan placera dem i något läger i den iranska politiken. De vänder sig mot både president Rouhanis nyliberala åtstramningspolitik och den religiöst konservativa oppositionen. Det är en spontan gräsrotsrörelse utan ledare eller tydligt mål som snabbt frigjorde sig från oppositionens försök att kontrollera den. Flera politiker har försökt bli en del av rörelsen utan framgång, till exempel den tidigare presidenten Ahmadinejad som greps förra veckan för att ha uppmuntrat protesterna.
Enligt forskaren Reza Moini kan det vara en ny kraft som håller på att träda fram i Iran.
– Det är verkligen folket som är på gatorna, inte studenterna och den hippa medelklassen från 2009 som gick och åt pizza efter demonstrationerna. De känner sig behandlade som hundar, säger han till Mediapart.
Möjligen håller Iran på att få sin egen Indignados-rörelse. Det vore i så fall inte en dag för sent.
Jonas Elvander
