När italienarna går och röstar på söndag sker det i ett politiskt sammanhang som är dystrare än på länge. Pessimism och cynism är de ord som bäst beskriver stämningarna i landet. I det tillstånd av utdragen kris som Italien har befunnit sig i i över ett årtionde kan paradoxalt nog det bästa resultatet vara det som skyndar på processen och ställer situationen på sin spets. Problemet är bara att ju mer paralyserat landet blir desto farligare blir situationen, i synnerhet för de utan makt såsom migranterna. Det politiska våldet, mot migranter och mellan fascister och antifascister, som under de senaste månaderna har blossat upp till nivåer som inte skådats sedan 1980-talet är en effektiv påminnelse om det. I dagsläget tyder dock det mesta på att situationen efter valet kommer att bära spår av ett annat, nästan lika plågsamt förflutet.
Riddarens återkomst
2013, två år efter att han avgick som premiärminister och ersattes av Mario Montis teknokratiska regering, dömdes Silvio Berlusconi till fyra års fängelse för skattebrott. Domen mildrades senare men ”Il Cavaliere” (riddaren) belades med fem års förbud mot att inneha något offentligt ämbete. Det innebär att Berlusconi inte kan bli premiärminister även om hans Forza Italia mot förmodan skulle vinna egen majoritet på söndag. Ändå ställer han upp igen. Att den 81-årige Berlusconi i dag framstår som en rutinerad och nästan respekterad statsman säger egentligen allt om läget i Italien.
Berlusconi går till val på en allians med det främlingsfientliga Lega Nord. Partiet som länge var en marginell kraft i italiensk politik har på senare tid vuxit till ett av landets största. Ledaren Matteo Salvini har strukit Nord ur namnet och alltså i praktiken gett upp ambitionerna om att göra norra Italien självständigt. I stället har han de senaste åren kampanjat hätskt mot de hundratusentals afrikanska och arabiska migranter som befinner sig i landet. Denna strategi har fått partiet att dra till sig röster även i de södra delarna av landet, något som var helt otänkbart för så sent som för ett par år sedan. Tillsammans med Forza Italia har de lovat att deportera migranter, återinföra liran parallellt med euron och sänka skatterna.
Enligt Berlusconis och Salvinis avtal kommer det av de två partierna som får flest röster att få avgöra vem som blir premiärminister. Vinner Lega lär det med all sannolikhet bli Salvini själv. Om Forza Italia blir störst kommer Berlusconi lyckligtvis själv inte att kunna återta makten. Dock lär han med lika stor sannolikhet välja någon som sätter hans och hans familjeföretags intressen i första rummet och det italienska folkets i det andra. I en charmoffensiv mot Bryssel har han sagt att han kan tänka sig att ge posten till Europaparlamentets talman Antonio Tajani. I opinionsmätningarna leder Forza Italia över sin allierade med någon enstaka procent. Tillammans med fascisterna i Fratelli di Italia (Italiens bröder) och det mindre högerpartiet NcI lär de båda bilda det största blocket med omkring 37 procent av rösterna.
Tysk storkoalition
Det regerande mitten-vänsterpartiet Partito Democratico (PD) får omkring 22 procent i mätningarna. Enligt den nya vallagen från 2015 får det parti som tar sig över 40 procent en ”supermajoritet” på 340 ledamöter i parlamentet. Eftersom PD inte ens med sin valallians är i närheten av att nå sådana siffror (tillsammans får de omkring 26 procent i mätningarna) innebär det att de kommer att behöva förhandla med andra partier om de ska sitta kvar vid makten. Partiledaren och tidigare premiärministern Matteo Renzi har indikerat att han kan tänka sig en blocköverskridande koalition med högern av tyskt snitt. Berlusconi lär bara sätta sig i sådana förhandlingar om hans egen koalition inte får egen majoritet och han lär då i egenskap av kungamakare se till att Renzi inte blir premiärminister igen.
Den nya vallagen drevs igenom med stöd av alla stora partier utom ett. Den officiella argumentationen var att den skulle se till att landet får en stark och handlingskraftig regering. Den mer officiösa orsaken är att den ska hindra just det parti som röstade emot den från att komma till makten.
I dag är den populistiska Femstjärnerörelsen (M5S) Italiens största parti med omkring 27 procent av rösterna. Partiet som ser hela politikerklassen (la casta) som sin fiende står utan för alla formella partisamarbeten.
På många sätt är söndagens val därför ett val mot eller för Femstjärnerörelsen. Den senare har dragit tillbaka några av sina mest iögonenfallande krav, såsom en folkomröstning om utträde ur euron. Vad en regering med Femstjärnerörelsen skulle innebära kan man bara spekulera i. Med tanke på det kaos som de partiets inkompetenta lokalpolitiker har orsakat i Rom lär det vara mardrömsscenariot för både Bryssel och det italienska etablissemanget. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sade också nyligen att man förbereder sig på det värsta: ett Italien ”utan fungerande regering”. Ett sådant scenario skulle visserligen leda till en snabb acceleration av den italienska krisen, men för migranterna kommer utgången inte nödvändigtvis bli bättre än med Salvini vid makten.
Nytt vänsterinitiativ
Vänstern består i sin senaste inkarnation av två listor. Liberi e uguali (Fria och jämlika) är en samling tidigare kommunister och vänsterpolitiker, bland annat den tidigare vice-ekonomiministern Stefano Fassina. De har lagt fram ett klassiskt socialdemokratiskt program och kan komma att ge sitt stöd till en regering med Femstjärnerörelsen efter valet. Själva samlar de bara omkring sex procents stöd. Till vänster om dem finns Potere al popolo (All makt åt folket), ett nytt vänsterparti med rötter i de ockuperade sociala centren i Neapel. I det ingår den ena arvtagaren till det tidigare kommunistpartiet, Rifondazione comunista. Partiprogrammet är radikalare än Liberi e ugualis, inte minst ifråga om EU och euron, men partiet lär med sina knappa två procent få svårt att ta sig över treprocents-spärren. På lång sikt kan Potere al popolo (PaP) dock vara embryot till det vänsterparti som Italien har saknat de senaste decennierna.
Talmannen i Italiens parlament Laura Boldrini hälsar på Senatens talman Pietro Grasso under ett möte med Liberi e Uguali 7 januari. Foto: Riccardo Antimiani/ANSA via AP
Det faktum att man sedan grundandet i november redan har etablerat över 150 lokala råd över landet antyder att det kan bli en rörelse av en mer robust sort än de som den italienska vänstern har lyckats uppbåda de senaste åren.
