”Jag reser till Sverige!”. Det var allt som jag tänkte på när jag tittade genom flygplansfönstret. Det var min enda utväg. Sverige är ett land som respekterar mänskliga rättigheter. ”Vilken tur! Jag är lycklig!” tyckte jag och mindes mitt förflutna, som präglats av plågor och sorger. Jag växte upp med mina föräldrar och syskon i ett litet rum på en flyktingförläggning i Västbanken. I skolan var det mycket fattigt. Med trasiga takpannor blev det mycket varmt när det var soligt och när det regnade fick vi gå hem. Det fanns inte mer än en svart tavla och bänkar till 60 elever i klassen i ett rum.
Jag är äldst av mina syskon och därför började jag arbeta när jag var åtta år gammal för att hjälpa min sjuka far och min familj. Det var svårt att leva som vi gjorde och vi led mycket.
Jag vet att jag – som palestinier – är rättslös. Det finns ingen myndighet, ingen institution överhuvudtaget för att skydda mig i krissituationer. Så har det varit för palestinier allt sedan upprättandet av den judiska staten för 65 år sedan.
Känslan av att vara annorlunda har funnits hos mig i alla år. Medvetenheten i detta avseende har varit mera påtaglig än någonting annat. Statslösheten har varit min enda status, och jag har sedan länge urinvånarens känsla för livet som statslös. Jag har vuxit upp med tanken att det antagligen endast är helvetet som saknar den nationella kampens hårda påfrestningar.
När jag tittade ner genom flygplansfönstret över Sverige, kunde jag ana hur vackert och tjusigt landet är. Jag kände en tilltagande livsglädje. Jag placerades på flyktingförläggningen i Överum. När jag fick nyckeln till min lägenhet, kände jag att detta är nyckeln till ett nytt liv i paradiset. Olyckligtvis var det inte det.
På flyktingförläggningen träffade jag många asylsökanden med olika kulturell hemvist och bakgrund. Jag fick kontakt med flera palestinier som har väntat på permanent uppehållstillstånd i fem år. De berättade att palestinier ofta måste vänta i flera år innan de kan få ett beslut om avvisning eller permanent uppehållstillstånd. De berättade också att Migrationsverket inte tar erforderlig hänsyn till palestiniers personliga berättelser och att verket diskriminerar palestinier och har en policy att avslå deras asylansökningar. Jag trodde att det inte var sant och att det bara var löst prat.
Under mer än tre år av väntan har jag upptäckt att de hade rätt. Påståenden om att asylsökande inte är skyddsbehövande är mycket svårt att acceptera, men jag kan försöka. Men att det tar två till fem år för att fatta ett beslut över huvud taget är konstigt och omöjligt att förstå.
Asylsökande lämnar inte släktingar, kära vänner och allt bakom sig för att spela på Migrationsverkets lotteri. Vi kommer till Sverige för att söka en säker framtid – inte minst för våra barn. Det är inte deras fel att de föddes i osäkra och fattiga länder. Och de ska inte behöva vänta i åratal på besked om var de ska få växa upp.
Tiden på Överums flyktingförläggning har varit mycket besvärlig. Långa väntetider, negativa beslut och slarvig behandling har varit de största problemen. De långa väntetiderna knäcker människor. Många av oss mår mycket dåligt och reagerar starkt vilket smittar av sig på andra. Många måste ta sömntabletter för att kunna sova, och titt som tätt försöker vuxna och barn ta livet av sig för att få stanna i Sverige.
Ovisshet är oftast värre och ger djupare skador än ett negativt besked om utvisning. Det är omänskligt och cyniskt att låta människor sväva i okunskap om sitt framtida öde. De har lärt sig språket och barnen har ofta gått i skolan i flera terminer när de får ett besked om att de ska utvisas.
Asyl är ingenting man leker med. Det är på fullt allvar. Efter 1 095 dagar av lång väntan fick jag stanna i Sverige. Det beskedet bar med sig glädje blandad med sorg och plåga. Jag har förlorat tre år av mitt liv. Jag har förlorat en stor del av min aptit på livet.
Migrationsverket och Utlänningsnämnden behandlar asylsökande som ”fall” eller ”jobb”. De pratar om siffror, statistik, bidrag, resurser och allt möjligt, men de pratar aldrig om människor.
Sverige har undertecknat Genèvekonventionen, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Dublinkonventionen och FN:s barnkonvention och därmed har Sverige lovat att ge skydd och rättigheter till flyktingar. Migrationsverkets uppgift är att leva upp till detta. Jag tycker inte att det är för mycket begärt. En flykting tar med sig mer än bara en väska. Albert Einstein var också en flykting.
