När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade lång­finger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.

”I Ryssland drömmer vi om att försva­ret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”

Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner

Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett fö­retagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fo­kus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).

Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.

I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra pro­gressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hund­ratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsning­ar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försäm­rades.

Att Spotify eller Google hissar regn­bågsflaggan kostar ingenting, men ger in­trycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskri­ver detta som en förskjutning från univer­sella krav – som full sysselsättning, välfärd och jäm­likhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.

Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigen­känning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala popu­listhögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidra­git till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.

Inrikes • 09 augusti, 2023

Sverigedemokraternas farväl till homonationalismen

Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strate­giska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.

Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan mot­stycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir för­bannad så är det en extra bonus.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.