Ibland rapporteras om saker som helt enkelt inte är sanna. Men i demokratiska samhällen är det vanligare att skapa vanföreställningar hos människor på annat sätt. Det är de antydda sambanden mellan händelser som är det centrala. Vem som bestämmer vad som är en nyhet, hur den ska presenteras: dagordningen.
Nu blåser det hårt kring socialdemokratin. Det skrivs om lägenhetsfusk, ledningsfiffel, svågerpolitik. Bilden är den av maktfullkomlighet. Interna kritiker stämmer i bäcken.
När frågor ställs på ett visst sätt så innebär det samtidigt att vissa frågor inte ställs. Behövs etikkurser och regeringsskifte? Eller är problemet att rollen som samhällsförändrare förbytts till samhällsförvaltare och att självkontrollen därmed ligger på färre händer? Vem analyserar spänningen i SSU mellan funktionen som radikalt alibi till socialdemokratin och stabil plantskola för regeringen? Och hur lyfta att det som nu upprört rapporteras om snarare är legio i privata ”näringslivet”? Proportioner är inte bara en biaspekt här, utan själva nyckelfrågan för hur vi uppfattar verkligheten.
När s faller tungt i opinionen är det inte risken att Leijonborg blir utrikesminister som främst bör oroa oss. Det är processen bakom. Borgerligheten har inte stöd för sina idéer men kan ändå vinna valet. Den kan, med makten att ställa frågorna, skapa en dramaturgi där allt från naturkatastrofer till doktorshattar kan placeras in. Det som går förlorat i en sådan dramaturgi är inte statsrådsposter, utan möjligheterna att lyfta folkligt demokratiska krav.
Den organiserade arbetarrörelsen har åter förlorat problemformuleringsinitiativet. Hur ta tillbaka det? En inre lojalitet och styrka för att stå emot trycket. För detta ett mål – ett projekt som skiljer ut. Om målet ska vara vitalt krävs organisk kontakt med folkdjupen: politiskt basarbete, egna mediekanaler. Och så modet att göra det här till en aktivt bearbetad ståndpunkt i de egna leden: Om det står i DN, bör man utgå från att det inte stämmer.
