Kirgizistans president Askar Akajev avsattes i förra veckan och tvingades fly utomlands, efter våldsamma protester mot senaste parlamentsvalets resultat. Redan efter valets första omgång den 27 februari utbröt oroligheter i landets södra delar. Den andra valomgången den 13 mars ledsagades av ännu massivare protester. Kravaller startade i städerna Jalal-Abad och Os i södra Kirgizistan. Den 20 mars spreds så de första ryktena, om polisenheter som hade vägrat lyda order och även i huvudstaden Bisjkek ansåg oppositionen att stunden var inne för att störta presidenten, som i 15 år styrt landet.
Oppositionen, som leds av forna förtrogna till Akajev som på ett eller annat sätt fallit i onåd, anspelade från början tydligt på regimskiftena i Georgien och Ukraina.
Den mest framstående utmanaren till presidenten, finansmannen Kurmanbek Bakijev från Os, hotade indirekt med en ”tulpanrevolution” och krävde förhandlingar om ett maktskifte med Akajev.
Akajev vägrade emellertid att avgå och samtliga aktörer verkade vara förberedda på att händelserna skulle följa den mall som etablerades i Jugoslavien år 2000. I Belgrad iscensatte utlandsstödda studentaktivister framgångsrikt en ”revolution”, som med snabbt stöd av den gamla regimens maktapparat kuppade bort Slobodan Milosevics regim. Denna mall upprepades i stort sett även i Georgien år 2003 och senast i Ukraina.
Efter första kravallartade upploppet i centrala Bisjkek, belägrade demonstranter regeringssätet på torsdagen den 24 mars. Allt fler människor anslöt sig till protesterna och till slut stormades byggnaden av en ilsken folkmassa som började plundra den. Vid denna tidpunkt befann sig Akajev redan i Ryssland.
Saknade folkligt stöd
I slutändan är även regimskiftet i Kirgizistan onekligen ett resultat av USA:s destabiliseringspolitik i regionen. Även i Kirgizistan kanaliserades materiellt stöd till oppositionella krafter indirekt, via flera stiftelser och icke-statliga organsationer.
Men den oppositionspolitiker, som uppenbarligen hade utsetts att leda omdaningen, den USA-vänlige före detta utrikesministern Roza Otunbaeva, råkade sakna folkligt stöd i Kirgizistan. Man fick därför nöja sig med Bakijev, som emellertid var klok nog att redan från början markera att han var mest mån om att tillförsäkra sig just Rysslands stöd.
Men detta retar knappast USA:s regering, som till skillnad från Rysslands president Vladimir Putin från början markerade sitt uttalade stöd för maktskiftet i Bisjkek. Både Ryssland och USA har militärbaser i Kirgizistan, och båda makterna är rörande överens om behovet av att bekämpa en långsamt växande islamistisk rörelse i Centralasien. Under sin knappt femtonåriga period vid makten framstod den före detta forskaren Akajev dessutom från början som en ”liberal” statschef. Han genomförde en IMF-dikterad ekonomisk reform i början av 1990-talet och släppte år 2001 till och med in amerikanska styrkor i landet. Kirgizistan är dessutom tämligen beroende av de ekonomiska tillgångar som de amerikanska och ryska militärbaserna renderar.
Ur USA:s perspektiv är boven i sammanhanget knappast Moskva, utan den här gången Peking vars inflytande man vill ”pressa tillbaka”. Dessutom lämpar sig händelserna i Bisjkek utmärkt som ytterligare ett bevis på den ”demokratiska dominoeffekten” som USA försöker främja, i syfte att få bort obekväma regimer i geostrategiskt viktiga regioner som Mellanöstern och Centralasien. Näst på listan står nu den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan.
Revolutionen kom av sig
I Kirgizistan kom den iscensatta revolutionen dock av sig. Efter kuppen den 24 mars rådde först anarki i Bisjkek. Staden plundrades och minst fem människor dödades och flera hundra personer skadades på tre dygn. Snart utbröt dessutom en öppen maktkamp mellan de nya makthavarna. På söndagen vägrade den nyutnämnde ”säkerhetschefen” Felix Kulov erkänna det sittande parlamentets mandat. Då hade detta parlament redan hunnit utse Bakijev till ny statsminister. Dessutom hade landets högsta domstol annullerat det omstridda parlamentsvalet. Icke desto mindre konstituerade sig det impopulära nya parlamentet i måndags, medan den gamla församlingen motvilligt gick med på att upplösa sig.
Presidentens förtrogne
Liksom Bakijev var Kulov en av den störtade presidentens närmaste förtrogna under hela 1990-talet. Den öppna rivaliteten mellan dessa två kan innebära att Kirgizistan står inför ett inbördeskrig med etniska undertoner. Landet är strukturellt delat mellan ett svagt industrialiserat nord, där Kulov har mest stöd, och en mycket fattig jordbruksregion i syd, där Bakijev har sin maktbas. Det är i syd som islamistiska grupper varit aktiva under de senaste åren. Det var också de södra delarna som drabbades mest av den gamla regimens nyliberala ekonomiska reformer.
Och här hittar man den egentliga nyckeln till omdaningen i Kirgizistan: Protesterna mot det riggade parlamentsvalet var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Det var inte bristen på parlamentarisk demokrati, utan oviljan att bekämpa fattigdomen i Kirgizistan och den epidemiska korruptionen i landet, som störtade den gamla regimen.
