BERLIN Den tyska inrikespolitiken befinner sig i gungning. På fredagen uttalade det tyska parlamentet, Förbundsdagen, som väntat sitt misstroende mot Gerhard Schröders koalitionsregering. Det var Schröder själv som begärde en förtroendeomröstning för att möjliggöra nyval i höst. Socialdemokraterna och de Gröna, som tillsammans har en knapp majoritet i Förbundsdagen, uppmanades att avstå från att rösta. Men 151 ledamöter från regeringslägret sade ändå att de har förtroende för Schröder, medan 296 röstade nej och 148 lade ner sina röster.
Därmed inleds nu den sedan maj pågående valrörelsen även formellt, även om det nu är upp till Förbundspresidenten att sätta ett precist datum. Att utlysa nyval är Schröders desperata försök att leda sitt parti ut ur en fundamental kris. Schröders parti SPD har alltsedan den knappa segern i förbundsdagsvalet 2002 sett sitt väljarstöd rasa. Sossarnas regionala maktfästen, i de befolkningsrika nordvästtyska delstaterna, har successivt tagits över av de borgerliga och traditionsrika SPD befinner sig nu i en historisk kris. Denna kris ska lösas genom att tvinga en snabb valrörelse på huvudmotståndaren CDU/CSU. Kristdemokraterna saknar nämligen ett självklart förstanamn på sin vallista, eftersom partiordföranden Angela Merkel är tämligen omstridd inom de egna leden. Merkel, en protestantisk kvinna med ett förflutet i det forna DDR, är föga omtyckt bland den starka konservativt katolska falangen inom partiet.
Merkel har dock chansen att bli den första kvinna någonsin som blir Tysklands regeringschef. Enligt färska opinionssiffror skulle hennes parti i dag få egen majoritet i Förbundsdagen – något som inget parti klarat av sedan början av 1950-talet. Anledningen till kristdemokraternas framgångar är den sittande mitten-vänsterregeringens reformpaket ”Agenda 2010”, som undergrävt stommarna i det tyska välfärdssystemet. Det är framför allt den senaste åtgärdspaketet ”Hartz IV” som väckt motstånd i socialdemokraternas traditionella väljargrupper. Hartz IV har radikalt försämrat de arbetslösas livsvillkor genom att slå ihop a-kassa med socialbidragssystemet och slopa en rad rättigheter så som rätten att tacka nej till arbetserbjudanden från Arbetsförmedlingen.
Sossarna väljer sofflocket
Medan de Gröna klarat sig undan de periodvis mycket starka protesterna mot regeringens nedskärningar, har SPD drabbats av en strukturell kris. Det är många av de egna medlemmarna som anser att partiet tagit farväl från sin egen historia genom att föra en politik som i första hand slår mot arbetarklassen. Konsekvensenligt vänder såväl väljarna som medlemmarna i stora skaror ryggen åt partiet. Hittills har detta mest gynnat kristdemokraterna, därför att många besvikna sossar uppenbarligen valt sofflocket i stället för något annat parti. Men motståndet inom de socialdemokratiska leden har också lett till bildandet av ett nytt västtyskt vänsterparti, Valalternativet social rättvisa (WASG). WASG bildades i januari i år av fackföreningsaktivister, besvikna sossar med flera och har ett tydligt uttalad vänstersocialdemokratisk profil.
Kontroversiellt sammarbete
När Förbundskanslern i slutet av maj överraskande varslade för nyval i höst, enades WASG sensationellt med Vänsterpartiet PDS, som har sina fästen i det forna DDR, om att gå samman och bilda ett nytt rikstäckande vänsterparti. Efter många förhandlingsrundor enades de bägge partierna i slutet av juni på att bilda Die Linkspartei (Vänsterpartiet). Sammangåendet är dock kontroversiellt, därför att det å ena sidan innebär att västtyska antikommunistiska vänstersossar tvingas gå samman med just arvtagaren efter det kommunistparti som en gång i tiden styrde DDR. Å andra sidan innebär det att PDS, som har omkring 20 procent av rösterna i föredetta DDR men som aldrig lyckades etablera sig i Västtyskland, tvingas ge upp sitt namn och sin östtyska profil. Dessutom kommer PDS att bekosta hela valrörelsen och öppna sina listor för tämligen okända WASG-namn. Detta har väckt motstånd bland olika falanger inom PDS som enas av sin misstro mot det nya, tämliga lilla WASG och oron över att PDS’ östtyska väljarbas äventyras genom sammangåendet.
Bland PDS’s gräsrötter verkar dock entusiasmen över utsikten att äntligen bli en rikstäckande vänsterkraft att räkna med vara stor.
Även det faktum att ingen mindre än SPD’s forna ordförande Oskar Lafontaine kommer att vara det nya vänsterpartiets draghäst i valrörelsen har kritiserats hårt från olika håll. Lafontaine attackeras för närvarande i tysk media, därför att han kräver åtgärder för att skydda den tyska arbetsmarknaden mot ”billiglönkonkurrens” från öst. Även hans EU-kritiska hållning har avfärdats som ”högerpopulism”, i första hand av hans forna socialdemokratiska partikamrater, men även av tyska vänsterintellektuella som Wolf Biermann med flera.
Lafontaine och det andra välkända namnet på Vänsterpartiets lista, före detta PDS-ordföranden, Gregor Gysi, har dock redan lyckats manövrera det nya partiet i medias fokus. Och resultatet är imponerande: enligt opinionsundersökningarna kan Vänsterpartiet i nuläget räkna med upp till elva procent av rösterna, en ökning med tre procentenheter på bara en vecka.
Röstandelarna kommer visserligen till stor del från sofflocket eller är PDS-röster, men det är även besvikna västtyska sossar som nu verkar fundera på att lägga sin röst på Lafontaines nya parti. Detta vet Lafontaine om – och ter sig provocerande självsäker.
I en intervju i tidskriften Der Stern meddelade Lafontaine i förra veckan att ”ett SPD som förändras och hittar tillbaka till sina värderingar skulle visst komma i fråga som koalitionspartner” för det nya vänsterpartiet.
