Anna Politovskaja har gjort över femtio resor till den krigshärjade delrepubliken, sedan 1994, då det ”första” kriget mellan Ryssland och Tjetjenien bröt ut. Idag, tio år senare, har konflikten fortfarande inte nått en politisk lösning.
Tvärtom finns det inget gehör, varken från den ryska allmänheten eller de styrande i Ryssland att få till en politisk dialog med Tjetjenien. Det är en ”icke-fråga”, som Anna själv uttrycker det.
Det är alltför många som tjänar på kriget, allt från värnpliktiga till president Putin själv. Ryssland, säger hon, har utvecklats till en rasistisk stat. Hur kunde det bli så här?
Rysslands kontakter med Tjetjenien sträcker sig ett par hundra år tillbaka i tiden. Det är en historia om konflikter, erövringsförsök, krig, revolter, deportationer och nya krig. Ryska övergrepp mot den tjetjenska befolkningen har varit en ständig källa till hat mot det ryska väldet, det ryska imperiet. De tjetjenska rebellerna är och har varit främst män från landsbygden, som har kunnat utkämpa gerillakrig genom sin lokalkännedom. Samtidigt finns det en välutbildad tjetjensk elit, som under sovjettiden förskansade sig höga positioner för att sedan, vid Sovjets fall 1991, återvända till sitt hemland för att utropa ett självständigt Tjetjenien.
Orsaken till det första kriget 1994 – 1996, var främst att Ryssland ville skydda oljeproduktionen, en av dom viktigaste inkomstkällorna för Ryssland.
Andra kriget utbröt hösten 1999, efter det att tjetjenska rebeller gått in över gränsen till grannlandet Dagestan. En serie explosioner i Moskvaområdet, med många ryska civila dödsoffer som följd och som av Putin kopplades till tjetjenska ”terrorrister”, gjorde att den ryska befolkningen accepterade ett nytt krig mot Tjetjenien. I mars 2000, ett halvår efter att det andra kriget inletts, valdes Vladimir Putin till president.
Han förmedlade bilden av det nya starka Ryssland, som står starkt mot ”internationell terrorrism”.
Anna Politkovskaja har många ögonvittnesskildringar att dela med sig av från sina otaliga resor till Tjetjenien. Hon berättar om ett krig som lett till total anarki, där godtycke råder och avsaknaden av mänskliga rättigheter är total. Hon fokuserar på civilbefolkningen och deras umbäranden. Deras vardag präglas av brutala övergrepp, där kidnappning är en del av vardagen. Hon berättar att det är både tjetjensk milis och ryska federala militärer som står för bortförandena. De handlar med människor för att tjäna svarta pengar.
I de flesta fall är det omöjligt att som privatperson få upprättelse för de kränkningar och brott som man utsatts för. Förundersökningar som leder till rättegång och straff är ytterst ovanliga. Hon förklarar det med att de ryska makthavarna förhåller sig fullständigt kalla till förhållandena för civilbefolkningen i Tjetjenien. I förbifarten berättar hon om en rättegång, som Anna själv bevittnade för ett par dagar sedan, mot tre tjejtener, där den ryska domaren fällt kommentaren till en av dom åtalade: ”Du är tjetjen, du ska hålla tyst”. En tjetjen i Ryssland är ”paria”, säger hon.
På frågan om det finns några ryska partier som förhåller sig kritiska till kriget i Tjetjenien, berättar hon följande historia. Två partier, det liberala Jabloko och Högerunionen, som då och då höjt kritiska röster mot våldet, slöt en överenskommelse inför parlamentsvalet till Duman – Rysslands underhus – hösten 2003.
Överenskommelsen gick ut på att de båda partierna skulle hålla inne med kritiken mot att de skulle få ta del av de ”administrativa resurserna”, det vill säga välplanerat valfusk med rösträkningen, för att kunna komma in i parlamentet. President Putin blåste dem dock. De fick inte ta del av de ”administrativa resurserna” och kom följaktligen inte in i parlamentet. Putin slapp på så vis de båda partierna och dessutom kritiska röster inför valet.
Anna Politkovskaja beskriver Rysslands krig mot tjetjenerna som avancerad statsterrorism, som legitimeras i och med den världsomspännande kampen mot internationell terrorism, där Israel och USA går i bräschen.
Terrorn mot tjetjenerna har på senare tid börjat slå tillbaka mot Ryssland självt. Hon nämner gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva i oktober 2002, där de tjetjenska gisslantagarna krävde ett stopp på kriget. Resultatet blev att 130 personer dog, inte av tjetjenska kulor eller sprängämnen, utan av giftgas som den ryska militären sprutade in i byggnaden inför fritagningen. I kölvattnet av händelserna i teatern ordinerade Putin ”fria” val i Tjetjenien och pratade om en möjlig fredsprocess. Resultatet blev ett ”fuskval”, där Putin såg till att lojala personer kom att besitta de höga posterna i den tjetjenska administrationen.
Den 6 februari i år briserade en kraftig bomb i Moskvas tunnelbanesystem. Två timmar efter dådet gick president Putin ut med ett uttalande där han anklagade den före detta tjetjenske presidenten Maschadov för dådet. Veckorna efter attentatet har det från officiellt ryskt håll skett en revidering av anklagelserna och i dagarna kom förklaringen.
En ny organisation med namnet ”Kämparna mot de otrogna”, har tagit på sig ansvaret för dådet. Organisationen sade sig hämnas massakern av femtio tjetjenska bybor, där majoriteten av offren var kvinnor, barn och gamla. De anhöriga har i åratal försökt få upprättelse, att de skyldiga ryska militärerna skulle bli åtalade för morden, men inte lyckats. Det här, säger Anna, blir till slut resultatet. Våldsspiralen eskalerar.
Är det något man kan göra för att påverka den ryska politiken gentemot Tjetjenien? Politkovskaja menar att det är endast påtryckningar utifrån som kan ge något som helst resultat.
Putin är väldigt känslig för vad man tycker internationellt. Själv vill hon att en internationell styrka ska gå in i Tjetjenien för att separera de stridande med ”fredsframtvingande åtgärder” som följd. Samtidigt är hon väldigt besviken över ”Västs” hållning, som hon menar är dubbel. Å ena sidan riktar man tid efter annan kritik mot Ryssland för sina övergrepp i Tjetjenien, å andra sidan utvisas tjetjener som flytt landet, från andra europeiska länder – däribland Sverige – med motiveringen att de kan åka tillbaka igen eftersom Vladimir Putin är en demokratiskt vald president. Men vad man då bör hålla i minnet är att Tjetjenien nu era är en krigszon utan mänskliga rättigheter, där anarki råder och möjligheterna till en dräglig tillvaro är obefintlig.
