Bechdeltestet, vars syfte är att visa hur patriarkala strukturer går igen i film, utgår från svaret på följande fråga: förekommer scener där två kvinnor pratar med varandra om något annat än män?
Det är frestande att tänka att de ofta deprimerande utfallen av testet beror på att mannen som hjälte, huvudroll, och den sol som allting kretsar kring är kraftigt uppblåst i normativa amerikanska mainstreamfilmer. Men i vilken grad spelar faktiskt män fortfarande huvudrollen i kvinnors liv även i verkligheten? Att de innehar huvudrollen i den ekonomiska och politiska sfären är förhoppningsvis uppenbart för de flesta, men hur är det 2020 inom det som – förvisso enligt en falsk dikotomi – kallas ”det privata”?
I vår tid av liberal ”empowerment”-feminism och ”can have it all”-feminism skulle nog de flesta ta det som en grov förolämpning att kallas ”manstillvända”. Idealet för de flesta är att ha ett ”eget liv” mitt i kärnfamiljens sköte, att dela på föräldraledighet och hämtning och att ”ha kvar” sina intressen. Men faktum är ju att samhället som sådant är manstillvänt. Inte nog med att män har den politiska och ekonomiska makten. Heteromonogamin är fortfarande den dominerande formen för mänsklig samvaro, och den samvaro som vi från det att vi läser vår första saga som barn lär oss värdera högst. Såväl de berättelser vi växer upp med som vårt samhälles institutioner lär oss att relationer med män är, eller bör vara, det viktigaste i våra liv, det vi organiserar våra liv kring.
På senaste tiden har det kommit flera feministiska texter om hur upprätthållandet av dessa relationer innebär en skev fördelning inte bara av ekonomiska resurser utan även av känslomässiga, där en stor del av kvinnors tillvaro går åt till att läsa av män, ”nå fram till” män, överbrygga missförstånd, och överlag olja kommunikationsmaskineriet.
Det är inte konstigt att heterosexuella kvinnor för att orka med detta känslomässiga arbete söker stöd hos andra kvinnor. Vi pratar om män, beklagar oss över män, och skämtar om män och går sedan hem peppade och tankade med systerskap. Genom att prata om relationer, en konst som kvinnor tidigt får lära sig, stärker vi också relationerna till varandra.
Men är det verkligen så?
Psykologen Tanja Suhinina höjer i sin bok med den konfrontativa titeln Släpp snubbar ett varningens finger mot att slentrianmässigt och ensidigt betrakta ”killprat” som ett stärkande uttryck för systerlig solidaritet och närhet mellan kvinnor. Släpp snubbar har undertiteln ”en feministisk självhjälpsbok” och beskriver dels hur relationer till män dikterar en stor del av kvinnors liv, dels olika strategier för att skapa egna rum i ett samhälle som lär oss att relationer med män är våra mest centrala relationer. Konceptet ”självhjälpsbok” kan låta liberalt, men innehållet är ganska radikalt.
Enligt Suhinina befäster kvinnor delvis mäns centrala position genom att ägna mycket tid till att prata om dem. Männen får på så vis i sin frånvaro en plats vid bordet även när vi umgås med varandra; de tar tankekraft i anspråk som skulle kunna användas till samtal och insikter om annat. Den deprimerande slutsatsen är att kvinnor utför känslomässigt arbete i sina heterorelationer också i samvaron med andra kvinnor. De flesta skulle med andra ord inte passera Bechdeltestet i sina egna liv.
För många är nog detta en ganska provocerande slutsats. Ligger den inte farligt nära en misogyn syn på kvinnors samtal som ”skvaller” om ”oviktiga” saker som relationer i motsats till ”viktiga” saker som politik? Ger det inte en känsla av styrka och samhörighet att få dela med sig, skratta åt, och bli förbannad över män som varken hittar sin partners klitoris eller sina barns gymnastikpåsar? Dessutom kan samtal om relationer ibland vara inte mindre än livsviktiga. Genom att våga berätta om sin situation kan kvinnor som lever med fysisk eller psykisk misshandel få hjälp och stöd, eller åtminstone känna att de inte är totalt ensamma i världen.
På samma sätt delar vi gärna med oss av pinsamma, komiska, och förargelseväckande historier om männen i våra liv, men sällan på ett sätt som på riktigt ifrågasätter den relationsform vi alla lärt oss att sträva efter
Men frågan är hur ofta vi kommer fram till det som verkligen bränner? Hur ofta avslöjar vi ens för nära vänner de där sakerna som skaver ordentligt? I samband med metoo skrev författaren Tone Schunnesson en essä för Obs i P1 med titeln ”Vad är kärlek efter metoo?” Hon hänvisar till terapeuten Terrence Real och skriver: ”Real menar att det inte är socialt accepterat att tala om hur det verkligen är att leva tillsammans med män. När unga flickor, och unga pojkar, blir vuxna är det som att vi avlägger ett löfte om att bevara deras hemligheter.”
Tanja Suhinina menar alltså att män tar för stor plats i kvinnors samtal med varandra, och Schunnesson att det inte är socialt accepterat att prata om hur det verkligen är att leva med män. Kan båda påståendena vara sanna samtidigt? Självklart kan de det, och jag tror också att de tillsammans utgör viktiga pusselbitar för att hjälpa oss förstå hur språket både reproducerar och återspeglar patriarkala strukturer med heteromonogamin som ramverk.
Vi som fostras till kvinnor lär oss som sagt tidigt att relationen till män är de relationer vi ska lägga ner mest kraft på. Redan på mellanstadiet blir en varse att den som kan rapportera om en kyss med en kille på skoldiskot föräras betydligt mer uppmärksamhet än den som inte kan vittna om att ha blivit godkänd av den manliga blicken. Denna samtalsämnenas hierarki fortsätter sedan genom det första samlaget, förlovningen, bröllopet och graviditeterna. Att vi samtidigt ofta har svårt tala om hur det ”verkligen är att leva tillsammans med män” är egentligen logiskt.
Precis som med alla diskurser sätter maktstrukturer gränser för vad som anses möjligt och önskvärt att tala om. Vi kan posta skämtsamma bilder om semesterns slut och hur bedrövliga måndagar är på sociala medier, men det är mer sällsynt att vi ifrågasätter lönearbetet i sig. På samma sätt delar vi gärna med oss av pinsamma, komiska, och förargelseväckande historier om männen i våra liv, men sällan på ett sätt som på riktigt ifrågasätter den relationsform vi alla lärt oss att sträva efter, och vad det faktiskt innebär att som kvinna leva och vara förälder tillsammans med en man i ett samhälle där män förtrycker kvinnor.
Männen får i sin frånvaro en plats vid bordet även när vi umgås med varandra; de tar tankekraft i anspråk som skulle kunna användas till samtal och insikter om annat
Att ”skvallra”, ett sexistiskt ord som i det här sammanhanget betyder att dela med sig, kan onekligen fylla en subversiv funktion. När individer i olika förtryckta grupper samlas och talar om sina förtryckare finns där alltid ett frö till hot. Men samma gruppers självcensur kan också leda till att samtalet får en karnevalisk snarare än omstörtande funktion.
Medeltidens karnevaler, som Michail Bachtin har utforskat ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv, tillät folket att för en dag vända upp och ner på den rådande ordningen och till och med driva med kungar. Anledningen till att dessa kungar tillät det var just att de inte såg karnevalen som hotfull på riktigt, utan tvärtom som en bra möjlighet att låta folket avreagera sig under sanktionerade former för att sedan desto lättare kunna återgå till sin underordnade tillvaro.
Så länge vi kvinnor, som Schunnesson skriver, är alltför lojala med patriarkatet för att avslöja dess hemligheter är risken stor att våra samtal om män blir som medeltidens karnevaler; förvisso roliga och viktiga andrum i en kämpig vardag i patriarkatet, men inget som på allvar förmår ifrågasätta de strukturer som håller oss kvar i underordning.
Hur mycket vi ifrågasätter spelar självklart ingen roll om detta ifrågasättande inte leder till någon politisk förändring och omfördelning av de resurser som gör att en del kvinnor faktiskt inte kan lämna sina förhållanden eftersom de inte har råd. Men vägen till en sådan förändring kan vara att vi tillsammans pratar, drömmer och ifrågasätter för att slutligen organisera oss.
Att ordinera mindre prat om män och mer prat om ”politik”, som Suhinina, behöver sålunda inte alls vara ett sexistiskt avfärdande av ”kvinnors intressen” utan en uppmaning att bygga ett eget rum bortom relationer med män. Som de rum vi lekte i innan det viktigaste i världen blev att en kille ville kyssa oss på skoldiskot.
Vi skulle också, som Schunnesson skriver, kanske behöva prata mer om relationer med män. Men så länge det socialt accepterade sättet att tala om dessa mest erbjuder oss kortvariga ventiler och inte på allvar ifrågasätter hur vi förväntas organisera mellanmänskliga relationer, blir det nog svårt att på allvar nå fram smärtpunkterna. Oavsett om dessa består av slag eller smutstvätt.
