3,2 grader Celsius. Det är den troliga ökningen av jordens medeltemperatur om vi fortsätter som vi gör. Minns ni när vi pratade om en grad? Två? Det var inte länge sedan.
När FN:s miljöprogram UNEP under tisdagen publicerade sin årliga rapport om klimatutsläppen var det, som väntat, mycket dystert.
Världens länder har hoppats, lovat, satsat och debatterat. Statsöverhuvuden har poserat och pekat med hela handen. Företag har kampanjat och kompenserat.
Det kan vara svårt att få ögonen på i den rådande kultur där alla tycks vara överens om att klimatförändringarna är en potentiell katastrof: men utvecklingen går inte framåt.
Det är inte en fråga om att vi måste öka takten eller fortsätta höja ambitionerna. Utvecklingen går bakåt. För varje dag blir omställningen som krävs större, eftersom utsläppen fortsätter att öka.
Vårat gemensamma sorgebarn växer exponentiellt.
Enligt Unep måste de globala utsläppen av växthusgaser minska med 7,6 procent varje år de kommande tio åren om vi ens ska ha en chans att klara 1,5-gradersmålet.
– I tio år har utsläppsgapsrapporten larmat – och i tio år har världen bara ökat sina utsläpp, sa FN:s generalsekreterare António Guterres i samband med att rapporten släpptes.
Han upprepade därefter en känd talepunkt om att lyssna på forskningen.
Men vad forskningen säger är vi ju rörande överens om.
Det är förstås inte ointressant att en klimatförnekare styr i världens största ekonomi, USA. Inte heller att Kina själva står för drygt 30 procent av all kolkraft i världen. De stora länderna släpper ut mest. De stora företagen släpper ut mest, jo, det är riktigt.
Men det finns inte någon, någonstans, som släpper ut tillräckligt lite.
När FN:s klimatmöte inleds i Madrid på måndag kommer en viss svensk klimataktivist vara på plats efter ännu en Atlantseglats. Hon kommer tala, hon kommer hyllas, och hon kommer låta som António Guterres:
– Vi måste lyssna på forskningen.
Tja, forskningen säger att det vi kallar klimatsatsningar är felande bromsar på ett skenande tåg som borde backa.
